12 augusti 2010 – det är datumet då Sverige för första gången tog en mästerskapsmedalj på damsidan i handboll. Linn Blohm lyfte då bucklan som visade att Sverige var U18-världsmästare. 

– Det var underbart och jag får fortfarande rysningar. Det var en upplevelse upphör till tio, säger Carin Strömberg som utsågs till turneringens mest värdefulla spelare och i vintras var lagkapten när damlandslaget spelade VM i Japan.

Sjundeplatsen i U17-EM 2017, det första mästerskapet för damerna födda 1992 och 1993, gjorde inte att Sverige räknades som som den stora favoriten när U18-VM drog igång sommaren 2010. Att svenska damerna aldrig tidigare hade tagit medalj, varken på ungdoms- eller seniornivå, talade inte heller för ett svenskt VM-guld när mästerskapet drog igång i Dominikanska republiken.

– Vi hade inga resultat i bagaget för som talade för att vi skulle vinna, men vi kom dit med en dröm om att ta VM-guld. Det var det vi siktade mot, säger Camilla Eriksson, som själv spelade 26 A- och 61 U-landskamper för Sverige under sin tid som aktiv och som sedan ledde ålderskullen under hela U-landslagsperioden.

Kongo-Kinshasa stora för motståndet i premiären i Santo Domingo och Sverige körde över afrikanskorna med hela 44–18 efter att Vanessa Tellenmark och Linnéa Claeson blivit bästa svenska målskyttar med sex fullträffar vardera.

Sedan rullade det på. 31–18 mot Frankrike, 36–30 mot Ungern och sedan 40–24 i den avslutande gruppspelsmatchen mot Kazakstan.

– Vi hade jobbat väldigt mycket med gruppen, att alla skulle vara delaktiga och vi hade också en härlig stämning och lagkänsla. Alla var friska och vi spelade väldigt, väldigt bra i gruppspelet. Sedan klev vi in i kvartsfinalen och då smög det sig in en liten osäkerhet och det var den enda matchen där vi var lite pressade, säger Eriksson.

Carin Strömberg gjorde ändå 19–16 till Sverige med nio minuter kvar att spela och Sverige såg ut att gå mot segern. Strax efteråt åkte Strömberg på sin tredje utvisning och fick från läktaren se Spanien reducera två gånger och kvittera en gång. Efter ordinarie tid stod det 19–19 och matchen gick till förlängning.

– Jag minns att jag satt på läktaren och att att det var en oerhört jobbig känsla. Jag satt bara och stirrade rakt ut. Lara Gonzales var deras stora stjärna då och vi var pressade, säger Strömberg som ersattes av Tellenmark på planen under återstoden av matchen.

Hur det sedan gick? Tellenmark, som då representerade H43/Lundagård, gjorde Sveriges båda mål i den första förlängningshalvleken och när sedan tvillingarna Linn och Lina Larsson gjorde ett varsitt och Linnea Claesson ett i den andra stod Sverige som segrare med 24–22.

– Vi hade så många som var duktiga i turneringen och vi bytte mycket. Varje ny person som kom in var bra och matchen mot Spanien var egentligen den enda vi var pressad i.

Semifinalen gick desto enklare. Nederländerna, med nuvarande världsstjärnor som Estavana Polman, Tess Wester, Lois Abbingh och Angela Malestein, låg under med hela tio bollar i halvtid. Maria Adler, Linn Larsson och Marie Wall hade gjort tre mål vardera i första halvleken och samtliga tre gjorde också fyra var i den andra. 17–7 i halvtid blev till slut 38–31 och den svenska finalplatsen var ett faktum.

Där väntade Norge och matchen var oavgjord i 46 sekunder. Sedan gjorde Marie Wall, som bara två år tidigare var bäst i Sverige i sin åldersgrupp i höjdhopp,  1–0 och Sverige släppte sedan aldrig ledningen. Med kvarten spelad var ledningen 6–4, i halvtid hela 17–10. När Sverige sedan inledde den andra halvleken med att göra 3–0 och gå iväg till en 20–10-ledning talade ingenting för något annat än ett svenskt VM-guld.

– Alla var där både mentalt och fysiskt och med undantag av Spanienmatchen hade vi sådant flow i hela turneringen. Samtidigt visste vi att det kan vända så fort i handboll, så vi ångade på. Styrkan var att vi hade sådan bredd i laget och olika spelare presterade från match till match. Vi hade ingen stjärna, utan spelade med alla spelare. Vi hade dubbla spelare på varje position och det spelade ingen roll vem av dem vi hade på planen, alla levererade. Det var nog en trygghet för spelarna, att alla kände sig delaktiga och visste att det betydde mycket.

Det var bara på högersexpositionen som Sverige från början bara hade en spelare: Sara Johansson. När hon i matchen mot Kazakstan klev av skadad och sedan inte kunde spela mer under turneringen fick Linn Larsson kliva ner från högernio. Och hon gjorde det så bra att hon både blev Sveriges bästa målskytt i turneringen och tog en plats i VM:s all star team.

– Tanken var att jag skulle gå ner och avlasta någon gång, men när Sara skadade sig fanns det inte så många alternativ. Men det gick ju bra, säger Linn Larsson och skrattar.

Hon, tvillingsystern Lina samt Sara Johansson hade alla lämnat moderklubben Lif Lindesberg året innan för Örebro SK som därmed var den klubb med flest spelare i den svenska världsmästartruppen.

– Det var helt klart det roligaste jag var med om i min handbollskarrär. Vi hade ett jättebra lag och hade väldigt roligt tillsammans utanför banan, vilket också speglade av sig på planen.

Hur reagerade du när du fick utmärkelsen som VM:s bästa högersexa? 

– Jag har svårt än i dag att förstå det (skratt). Det fanns ju så många andra som kunde ha fått det. Men det gick ju uppenbarligen bra på kanten även om jag inte hade så mycket teknik. Men jag gjorde också många mål på kanten, säger Larsson som två år senare debuterade i A-landslaget innan hon slutade sin elitsatsning.

Linn Larsson fick sällskap i turneringens all star team av Carin Strömberg som utsågs till den mest värdefulla spelaren i VM.

– Jag hade kanske svårt att förstå och uppskatta utmärkelsen direkt när finalen var färdigspelad, jag var nog mest glad och förvånad då, men så här i efterhand känns det stort. Jag var väldigt nöjd med mitt spel i turneringen och det gjorde att jag fick ett mentalt erkännande för mig själv att jag var bra, säger Strömberg.

Dessutom hade Sverige VM:s statistiskt sett bästa målvaktsuppsättning med trion Emma Friberg, Ame Agbomo och Fredrika Zeidler.

Förbundskaptenen Camilla Eriksson om det historiska guldet:

– För oss som lag var det förstås superhäftigt, men det var också stort för svensk handboll. Vi kanske inte fattade det direkt, men vi bröt en barriär och visade att vi kan. Sverige hade aldrig ens tagit ett silver eller brons innan, nu visade vi att vi kunde.

Fem månader tog Sverige sin första seniormedalj, silver i EM, och två år senare försvarade Camilla Eriksson och hennes lag världsmästartiteln när U20-VM i Tjeckien vanns.

– Vi hade ett mellanår 2011 där vi inte lyckades i EM (femteplats) och ville visa i VM 2012 att guldet två år tidigare inte var en engångsföreteelse. Vi lyckades samla ihop oss och vinna ett nytt guld och jag är än i dag stolt över vad laget presterade. Det var hårt arbete som krävdes, det gick inte att leva på gamla meriter.

Text: Daniel Vandor // Foto: Peter Domeij

SVENSKA VÄRLDSMÄSTARNA

Målvakter:
Emma Friberg, H43/Lundagård, 6 matcher/42,7%
Ame Ogbomo, Kungälvs HK, 7/40,7
Fredrika Zeidler, Flottans IF, 4/39,5
Vänstersex:
Marie Wall, Kungälvs HK, 7 matcher/28 mål
Maria Lindh, Önnereds HK, 7/7
Mittsex:
Linn Blohm, IK Sävehof, 7/17
Clara Monti Danielsson, Lugi HF, 7/7
Högersex:
Sara Johansson, Örebro SK, 4/1
Vänsternio:
Maria Adler, Lugi HF, 7/32
Lina Larsson, Örebro SK, 7/36
Mittnio:
Carin Strömberg, Skuru IK, 7/16
Vanessa Tellenmark, H43/Lundagård, 7/21
Linn Hallberg, Önnereds HK, 7/4
Högernio:
Linnéa Claeson, Skuru IK, 7/27
Linn Larsson, Örebro SK, 7/35
Alexandra Domeij, Spårvägens HF, 7/16
Ledare:
Camilla Eriksson, förbundskapten
Joachim Lundberg, assisterande förbundskapten
Robert Zetterquist, överledare
Ulrika Andersson-Moberg, fysioterapeut

SVERIGES VÄG TILL GULDET I U18-VM 2010