Mattias Zachrisson har spelat sin sista handbollsmatch på elitnivå. Efter OS- och EM-silver, två guld i klubblags-VM, två EHF-cuptitlar, ett tyskt cupguld och 128 A-landskamper sätter en efterhängsen axelskada stopp.
– Jag har kämpat och hoppats, men tyvärr går det inte, säger 30-åringen.
Sverige besegrade Österrike med 33–32 i den av avslutande matchen i EHF Euro Cup på Hovet i Stockholm den 16 juni förra året. Mattias Zachrisson gjorde två mål i den matchen, men visste inte då att det skulle bli den sista i hans karriär.
I augusti förra året drabbades han av en axelskada på träning och opererades en vecka senare.
Efter flera bakslag och ny operation har domen nu kommit och den säger att det inte blir någon mer handboll på elitnivå.
– Både jag och de medicinska teamen i både klubb- och landslaget har gjort vad vi har kunnat, men tyvärr är axelkulan helt förstörd och jag har fått förlika mig med tanken på att spelarkarriären är över.
Zachrisson började spela handboll som femåring i sin storebror Daniels lag i Irsta HF som tränades av föräldrarna Ralf och Lena. Som 15-åring började han pendla till andra sidan Mälaren och var med och vann USM-guld Eskilstuna Guif första året.
– Det är fortfarande ett av de bästa och mest känslosamma minnena i karriären, när vi besegrade HK Eskil i finalen hemma i Sporthallen.
Trots att han växte upp i Västerås är det alltså den numera rivna Sporthallen i Eskilstuna som han betecknar som hemma. Den är också intatuerad på hans arm.
– Det är i Eskilstuna jag trivs allra bäst och jag ser fram emot att få flytta hem. Jag hade hoppats att kunna göra det det som spelare och betala tillbaka lite för allt klubben gjort för mig, men tyvärr går det inte som spelare. Men jag räknar med att kunna ge tillbaka på andra sätt.
Förre förbundskaptenen Kristján Andrésson lyfte upp honom till Eskilstuna Guif A-lag som 16-åring och tre år senare blev han unik som den första efter Henrik Signell att spela i de svenska J-, U- och A-landslagen samma säsong. ”Zacke” är tidernas överlägset främste målskytt på svensk U-landslagsnivå med 438 mål på 64 U-landskamper, hela 144 fler än tvåan Andreas Larsson och 149 fler än trean Kim Andersson.
Första mästerskapet blev OS 2012 dit han flögs in till finalen, fick se den från avbytarbänken och fick en silvermedalj. Samma valör blev det också i EM 2018 där Zachrisson var en av de stora hjältarna när Sverige besegrade Danmark i en dramatisk semifinal. Totalt blev det åtta internationella mästerskap på seniorsidan.
– Det är med stolthet jag har dragit på mig den svenska landslagströjan och jag har många härliga minnen från landskamperna, där kanske medaljerna från OS 2012 och EM 2018 sticker ut mest.
Sedan 2013 har han representerat Füchse Berlin i den tyska huvudstaden.
– Jag har fått uppleva mycket där också. Klubben hade inte vunnit några titlar innan, men jag har fått vara en del av ett lag som har vunnit Super Globe (klubblags-VM) två gånger, EHF-cupen två gånger och tyska cupen en gång. Liksom Eskilstuna Guif så har Füchse Berlin betytt mycket för mig och det är ju också de enda två klubbarna jag spelat för på seniornivå.
Vad känner nu när du vet att karriären är över?
– En stor tomhet, även om jag förstått ett tag att det kommer att bli så här. Men också en stolthet över det jag har fått uppleva i Irsta, Eskilstuna Guif, Füchse Berlin och landslaget. En tacksamhet över alla jag fått spela med, för de ledare jag haft, för mina föräldrar som alltid har funnit där. Så klart hade jag hellre velat bestämma själv när jag ska sluta, men jag är ändå glad att jag fått så många år på så hög nivå.
Text: Daniel Vandor
Foto: Bildbyrån
