Länets bäste handbollsspelare kommer hem igen. Matchen mot Ryssland i Saab Arena i Linköping blir hans första i Östergötland sedan flytten 2005. Här berättar han om varför det blev handboll, rivaliteten under ungdomsåren, formsvackan i fotbollen och den första tiden i världslaget Paris Saint-Germain.

• • •

Att bli handbollsstjärna är inte det mest naturliga när man växer upp i Norrköping. Det är visserligen en fin idrottsstad som nått framgångar såväl lagmässigt som individuellt, men då i andra idrotter.
• IFK Norrköping är ett av de mest klassiska svenska fotbollslagen och vann SM-guld så sent som 2016 och kvalade till Champions League i fjol.
• Norrköping Dolphins är med och slåss om SM-guldet i basket år efter år, både på herr- och damsidan.
• Vita Hästen, som under största delen av 2000-talet har haft det kämpigt, är tillbaka i Hockeyallsvenskan och kvalade så sent som i förfjol till SHL.
Handbollen då? Stadens bästa lag, Norrköpings HK, slutade på negativ kvalplats i division två, men lyckades till slut hålla sig kvar.
Jesper Nielsen hade förmodligen kunnat nå långt i fotboll, basket och hockey – men valde handbollen och har de senaste åren hela tiden närmat sig den absoluta världstoppen.
– Pappa tyckte inte om basket, så jag testade aldrig det och hockey har jag inte spelat. Fotboll körde jag, men jag fick bara spela back hela tiden så jag slutade, säger han.
Nielsens fotbollskunskaper är annars ett av de ständiga samtalsämnena under landslagssamlingarna. Enligt egen utsago hade han kunnat nå även PSG:s fotbollslag. Landslagskamraterna, som på varje uppvärmning ser honom spela, tröttnar ofta på hans hybris. Och självförtroendet på fotbollsuppvärmningarna har faktiskt fått sig en törn sedan flytten till PSG.
– Det är betydligt lugnare på fotbollen i PSG, det hade aldrig funkat i landslaget. Jag trivs när det är lite mer kroppskontakt, så det har varit tufft med fotbollen. Jag har inte riktigt hittat min plats, inte riktigt lärt känna medspelarna än. Jag är verkligen inte nöjd med vad jag presterat i fotbollen den här säsongen, men jag vet ändå vilken kapacitet jag har, säger han med glimten i ögat.
På handbollsplanen går det desto bättre – där har utvecklingskurvan pekat uppåt ända sedan flytten från Norrköping som 16-åring 2005. Han kom in på rikshandbollsgymnasiet i Göteborg och spelade med HP Warta i allsvenskan. Efter gymnasiet gick han till IK Sävehof där han vann SM-guld 2010, 2011 och 2012 innan han blev heltidsproffs i Füchse Berlin 2013.
Där har det blivit guld i klubblags-VM, seger i EHF-cupen och vinst i tyska cupen. I PSG, som han representerar sedan i höstas, är målen och kraven ännu hårdare.
Klubben storsatsar för att vinna Champions League och är för andra året klart för Final 4. I kvartsfinalen slogs Jonas Källmans Pick Szeged ut efter vinst borta och kryss hemma i lördags.
– Det är klart att det funnit en press på att vi ska gå dit, men det har också varit vårt mål hela säsongen. Final 4 är det största man kan uppleva på klubblagsnivå och vi åker inte dit utan en tro på att vi kan vinna. Det hade varit riktigt häftigt.
– Det är de här veckorna som avgör om säsongen blir lyckad eller inte, säger han och syftar även på ligatiteln som PSG är på väg mot. Med fyra omgångar kvar leder laget med tre poäng.
Hur var det att komma till en världsklubb som PSG? 
– Det var riktigt kul att få chansen. Det var väldigt speciellt i början när man plötsligt spelar med Nikola Karabatic, Mikkel Hansen, Uwe Gensheimer, Thierry Omeyer och de andra, men det tog bara någon vecka, sedan kom jag in i det. Efter ett tag blir det vardag.
Hur har ditt år i klubben varit? 
– Upp och ner. Speltiden har varierat mycket, men jag har lärt mig oerhört mycket och det har varit väldigt kul och inspirerande. Handbollsmässigt känner jag att jag har tagit jättestora kliv framåt och är bättre än någonsin.
Hur speciellt ska det bli att spela i Östergötland igen? 
– Det ska bli väldigt roligt, jag har faktiskt inte gjort det sedan jag flyttade inför gymnasiet. Det fanns alltid mycket rivalitet mellan oss och Linköping, det var alltid extra skönt att vinna där. Det var vi och Linköpings Lejon som var etta och tvåa i länet, även om det också fanns många andra lag som Mantorp, Malmslätt och Ljungsbro. RP hade inget lag i min ålder, men när jag spelade med de äldre fick jag möta dem också.
– Jag har verkligen sett fram emot att samlas igen med landslaget och bygga vidare på det vi presterade i VM senast. Vi har något bra på gång om vi fortsätter att jobba bra och inte tar någonting för givet.

LANDSLAGSSPELARE FRÅN ÖSTERGÖTLAND
Magnus Andersson, 307 A-landskamper
Pierre Thorsson, 237 A-landskamper
Matilda Boson, 208 A-landskamper
Gunilla Olsson Friberg, 178 A-landskamper
Lina Olsson Rosenberg, 145 A-landskamper
Sara Eriksson, 126 A-landskamper
Björn ”Lurch” Andersson, 114 A-landskamper
Jesper Nielsen, 83 A-landskamper

Text: Daniel Vandor
Foto: Bildbyrån